3

Bloggen sover…

…. för någon ska ju göra det. Förlåt att jag har gjort exakt det som jag hatar när bloggare gör; bara försvinner utan någon som helst förklaring eller direktiv om när de kan tänkas återkomma.
Jag har gått igenom en del grejer de senaste månaderna som har gjort att motivationen och energin att blogga helt enkelt inte finns där längre och har därför belsutat att lägga ner helt och hållet. Senia är frisk och glad (och PIGG, det ska gudarna veta!) och det är i allafall det viktigaste. Nu ska all min energi gå åt till att vara en bra mamma åt henne ❤

Tack för att ni har läst!

4

Min förlossningsberättelse

Hipp hipp hurra, för idag är det Senias födelsedag!!! Min lilla tjej börjar bli stor, men jag glömmer aldrig den dagen hon kom till oss ❤

Jag vaknade på natten till den 18 mars, kommer ihåg att jag tittade på klockan och hon var 3.10, jag hade alltså kommit hem från jobbet bara 4 timmar tidigare. Det tog mig en stund att inse varför jag hade vaknat, jag kände typ en molande värk i magen och eftersom jag hade gått 2 dagar över tiden så låg jag klarvaken och riktigt kände efter, och jodå, smärtan kom och gick i vågor precis som doktorn hade beskrivit värkarna! Just det, för de som inte vet så går man till samma gynekolog/läkare på kontroller hela graviditeten och det är även hen som sköter förlossningen sen. Jag ÄLSKADE min läkare och litade 100% på henne, vill typ ha med mig henne jämt för hon är så himla vettig, inte varm och mjuk för 5 öre, men jäkligt vettig!

När jag hade varit hos doktorn förra veckan så hade inte bebisen sjunkit ner ännu så vi de trodde att det skulle dröja minst ett par veckor till och att jag ev. skulle förbereda mig på att bli igångsatt.
Värkarna blev starkare och starkare och jag hade “gått-över-tiden-kontroll” på morgonen för att kolla vattennivåer och värden så jag tänkte att jag kan lika gärna vänta och gå på det som planerat så att de får säga om det är förlossning på gång eller bara förvärkar. Innan jag skulle gå så väckte jag Henry och sa “Bara så du vet så tror jag att värkarna har börjat så det kan vara dags idag, men jag åker till doktorn nu och ringer dig sen.” Jag kände mig väldigt lugn men han satte sig käpprätt upp i sängen och började sluddra (han är INTE någon morgonmänniska, min kära man) något om “jag kör dig” men eftersom han typ inte hade fått upp ögonen så sa jag åt honom att lägga sig ner igen och att jag ändå hade planerat att ta bussen till doktorn (skulle gå fortare än att vänta på honom, that’s for sure!)

När jag kom till doktorn så var värkarna väldigt starka och de kopplade upp mig till en maskin (CTG tror jag? Det var ingen som förklarade vad den hette…) som skulle mäta värkarna. Efter 20 minuter kom doktorn in, skällde ut mig för att jag hade satt mig på bussen när jag helt klart hade påbörjat förlossning och sen sa hon “Japp, du är 4 cm öppen då blir det bebis idag då! Du kan åka in till sjukhuset nu eller åka hem och vila en stund, det är upp till dig.” Här får man alltså åka in när man vill, man behöver inte ringa till sjukhuset och kolla först vilket jag har hört att man gör i Sverige?

Jag bestämde mig iallafall för att åka hem och ringde Henry så att han fick komma och hämta mig. Väl hemma försökte jag äta lite men annars låg jag mest på soffan i halvdöd ställning. Vid 14-tiden sa Henry att “Det är bäst vi åker in medan du fortfarande kan gå.” så det gjorde vi.

Så fort vi kom in på sjukhuset så var det full service från alla håll och kanter! Två snälla receptionister bar våra väskor och följde oss upp till förlossningsavdelningen, en sköterska såg till att jag hade allt jag behövde i rummet och vid 16-tiden kände jag att värkarna var så starka att det nästa MÅSTE vara dags snart! Jag hade egentligen bestämt mig i förväg att jag ville ha epidural, men jag tänkte att “om jag är typ 8-9cm öppen nu så klarar jag det utan” (Inte för att jag tycker att man ska kämpa på utan smärtlindring alltså, utan för att jag visste att en av bieffekterna är att en EDA kan sänka blodtrycket och mitt är redan jättelågt i vanliga fall så jag ville inte riskera att svimma.) Alla mina vänner och mamma sa att lustgasen är fantastisk, men det fanns inte här! Vet inte om det bara var detta sjukhuset, eller om det inte finns i USA alls? När sköterskan undersökte mig så säger hon glatt, “Ja men du är på god väg, 4 cm!” Gaaah, det hade alltså inte gått framåt ÖVER HUVUD TAGET på 7 timmar!!! Jag bad om EDA direkt… Det var inte så farligt som jag hade trott faktiskt, jag kände ingen smärta alls, men som jag förutsett så svartnade det för ögonen ett tag, men jag tror inte att jag svimmade av helt. Henry satt framför mig så jag vilade på honom ❤
“Nu ger jag dig en dos bara, så när du känner att värkarna börjar göra ont så trycker du bara 1 gång på knappen så får du en till dos” förklarade narkosläkaren.
Efter det kändes det som att jag var på spa i jämförelse med innan, värkarna kändes inte alls, wunderbar säger jag bara! Jag försökte vila lite, skrev lite till min familj och mina vänner på skype för att uppdatera om läget, och Henry gick ut och käkade lite middag. Jag vet inte hur det är i Sverige (älskar att sortera ut alla skillnader som ni kanske märker!), men jag fick inte äta eller dricka något alls från det att jag kom in till sjukhuset, det hade jag inte räknat med.

Här har vi precis kommit in!

Här har vi precis kommit in!

Timmarna gick, och det enda som hände var att min doktor och sköterskor kom in ibland för att kolla hjärtljuden eftersom de var lite ostadiga och gick ner ibland. Jag frågade hur allvarligt det var och doktorn sa att de håller ett öga på det, men att jag egentligen borde ha öppnat mig mer vid det här laget. Hon undersökte mig och frågade när mitt vatten hade gått. “Oj, det har inte gått än!” kom jag på! “Va?? Men då måste vi ta hål på det, annars så kommer vi ingenstans!” sa doktorn. Och det kommer ni på NU, efter 15 timmars värkar tänkte jag… Men vid närmare undersökning så hittade inte doktorn någon hinna eller “ballong” som hon kallade det. Och tro mig… hon letade… “Är du säääker på att vattnet inte har gått? Det kan komma lite i taget också.” Mmmm.. men jag tror ändå att jag hade märkt av det, det är ju ändå ganska mycket vatten som ska ut oavsett om det kommer på en gång eller rinner ett tag liksom. Vi fick aldrig löst vattenmysteriet, men mitt vatten gick alltså aldrig, haha!

Doktorn la mig också på sidan för att försöka skynda på processen lite, och efter vad som verkade bara några minuter (10 min visade det sig sen) så kom både doktorn och en sköterska inrusandes! Hjärtljuden hade gått ner ganska rejält och efter en snabb undersökning visade det sig att jag var 10 cm öppen.
“Okej, nu har vi 2 alternativ, om du vill så kan du få försöka krysta ut bebisen, men det får gå på under 5 minuter om hon ska ha en chans att överleva. Eller så rullar vi dig till operation nu och plockar ut henne den vägen.” Min doktor hade tidigare sagt att hon föredrog vaginal födsel för sina patienter, och att hon bara skulle föreslå snitt om det var det hon tyckte var det säkraste i situationen, men att hon ändå lämnade beslutet i mina händer.

Jag hade inga krystvärkar över huvud taget och kände bara att, nej inte en chans, jag har ju aldrig gjort det här förut så att tvingas göra det på så begränsad tid och sätta hennes liv på spel kändes inte aktuellt, “Snitt, vi kör på snitt!” sa jag och tittade på Henry som nickade. Sköterskan tryckte på en knapp och inom några sekunder så fylldes rummet med personal, slangar kopplades runt och jag rullades ut fort som attan. Jag kommer ihåg att jag ropade på Henry som hade fullt sjå med att ta med sig alla grejer (som tydligen inte fick lämnas kvar i rummet eftersom vi inte skulle tillbaka dit utan till uppvaket efteråt). Inne i operationssalen gick allt jättefort, skyddskläder och hårnät på, och jag hörde min annars så lugna doktor väsa något till en sköterska “Se till att han kommer hit NU!” Det visade sig att hon menade narkosläkaren som var upptagen på annat håll. Jag kände hur de smetade på bedövning på magen och just då kom narkosläkaren springande, och efter ett kort  samtal med doktorn började han trycka som en galning på EDAn. “Eh, sa du inte ETT tryck åt gången?” frågade jag förvirrat och kände hur jag började skaka, “Jo hmm, men tyvärr hinner vi inte med någon annan form av bedövning så vi får köra på det här, det går fint ska du se!”
Precis då kom Henry äntligen in i rummet “Får jag vara med bakom skynket?” var det första han frågade, “NEEEJ!” svarade doktorn och 2 sköterskor samtidigt, “Sätt dig vid huvudänden”. “Jag ville bara se hur det går till, vilka verktyg de använder och så” mumlade Henry, min evigt kunskapstörstande man, haha!
“Känner du det här?” frågade doktorn från andra sida skynket och jag känner bara hur något bränner till i magen! “Aaaajjjj, jaaa!” ropar jag tillbaka. Typ en sekund senare (obs! eventuellt lite längre) säger doktorn att de inte kan vänta längre och jag känner hur de börjar dra och trycka på magen (det var ju längre ner men det kändes verkligen som att det var mitt i magen).
Jag kommer bara ihåg att jag ligger och skakar och hör Henrys röst bredvid mig, sen kände jag ett jättetryck när de tog ut henne, och sen… tystnad. Jag bara låg där och mumlade “kom igen, kom igen, kom igen, skrik nu då.”
Till slut hördes ett litet litet skrik som sen växte i styrka och jag kunde andas ut! De tvättade henne och lindade henne innan jag fick se henne men Henry var med och klippte navelsträngen och tog bilder när hon först kom ut. När han sen höll upp henne till mig (jag kunde inte hålla henne själv) var hon så himla arg och bara skrek, hahaha! Mitt lilla hjärta, 3033g och ganska precis 50 cm lång.
Kl 21.20 rullade de iväg mig till operation, och kl 21.36 var hon ute, så det gick otroligt fort!

På uppvaket

Vi rullades iväg till uppvaket och hon ammade i nästan 2 timmar! Jag kommer ihåg att jag var så otroligt lättad att det gick bra och amma och när jag nämnde det till en av sköterskorna så sa hon “Ja, men alla kan amma, bara man vill.” sa hon bara och gick därifrån. Och jag blev så arg mitt i allt ihop! Tänk om det kommer någon som inte kan amma av en eller annan anledning och så får hon den kommentaren i ett så utsatt läge! Orkar inte med såna människor…

Vi stannade kvar på sjukhuset i 5 dagar för observation och eftersom jag hade fått i mig så mycket av EDAn så var jag yr och mådde fruktansvärt illa hela nästa dag. Kunde inte ens vrida huvudet så Henry fick hjälpa mig och hålla Senia när jag skulle amma henne.

IMG_1264

1 dag gammal!

Min lilla snutta, det känns verkligen helt overkligt att det är ett år sen idag som allt det här hände!

10152817_10153001123968125_391425761_n

Liten, skelögd plutt, så liten att hon drunknar i minsta bebiströjan de hade på sjukhuset.

1

Älskar söndagar!

Jag och Senia startade dagen med en långpromenad längs med Main Street och Abbot Kinney innan värmen slog till på riktigt (vi har haft ca 37 C både idag och igår), och sen på eftermiddagen drog vi med oss Henry på picnic i skuggan 🙂

Älskar alla små undangömda ställen på Abbot Kinney! Här kikade jag ner i en gränd och där ligger liksom en bar!

Ett av de gamla husen som numera inhyser hippa butiker.

Abbot Kinney

20150315_091856

Små strandstugor omgjorda till butiker!

20150315_092544

Och små strandstugor där folk fortfarande bor 🙂

20150315_152527

Lill-Senia på picnic, hon älskar blommor och blad i alla former!

5

Går på halvfart

Som ni märkt så har det varit tyst här ett tag här i bloggen, jag går lite på halvfart kan man säga. Det har varit tungt ett tag, men nu ser vi framåt! Det är vår och det är snart Senias födelsedag!!! Hjälp liksom, ett helt år har gått!

Funderade på att skriva min förlossningsberättelse, men frågan är om det är någon som vill läsa, haha?

2

En skäggig varulv… eller nåt

Sömnlösa nätter satte sina spår på morgonpromenaden idag när jag såg ett ytterst bekant djur ila över vägen framför oss:
”Titta Senia, en liten varulv! Eller nej… jag menar en iller! Nej vänta… vad heter det?? En sån där skäggig liten sak, eller nej inte skäggig… pälsig menar jag! Äsch, det var ett djur i allafall.” Senia tittar misstroget på mig, helt klart besviken på sin mors bristande kunskaper inom djurriket. Det kommer nog ta ett tag att jobba tillbaka den respekten känner jag.
(PS: Det var såklart en possum som vi såg, om det inte framgick…)

1

Tillfälligt psykbryt

Sorry, jag är lite frånvarande just nu pga totalt breakdown i veckan. De senaste veckorna har Senia gnällt majoriteten av sin vakna tid, sovit extremt dåligt, slagit sönder glas och tallrikar och gjort sitt bästa för att slå sönder sin mamma också (givetvis förstår jag att det inte är med mening, men det gör det inte mindre frustrerande) och till slut kände jag bara att ”Nää, jag har försökt allt, jag är väl en urkass mamma då!” sådär lite lagom rationellt… men det är någonting med det där ”mamamamamamamamamamamaaaaaaaaaa” ringande i öronen, och som sen övergår i illskrik om jag måste lämna henne en sekund (exempelvis för att dammsuga upp krossat glas *hrm*). Sen har vi även återgått till 2-timmars-sövningar fulla av slag och sparkar (Obs! Senia på mig då såklart… om det nu behövde förtydligas) och endast 20 minuter sömn så man knappt hinner andas innan det börjar gråtas igen inifrån sovrummet…
Ska bara hämta mig lite, men jag återkommer snart.